Dagar med barnen

Mina dagar med barnen.

Herr Ringkvist vid tangentbordet.

Många dagar ser likadana ut numer. Något som är bra om rutin är skönt, snabbt och enkelt. Och det är det ju. Det är de vardagliga sakerna jag syftar på. SOm att äta frukost, kläs på sig, gå ut, gå åt rätt håll, vänta på bussen, vilja gå på dagis, vinka, bli glad när man hämtas, gå hemåt, gå åt rätt håll, kliva på bussen och sitta still och så vidare. Finns det rutin i de här momenten så är det så mycket enklare när bara ett, av åttioåtta möjliga, spårar ur vilket inte är helt ovanligt med våra barn tillsammans.

Nu går allt jättebra. Inte alls svårt eller traggligt. Våra tjejer är toppentjejer, tar fram och klär på sig själva
på morgnarna och studsar oftast iväg till dagis efter några krokodiltårar. Men ramen är att vi som föräldrar har byggt upp en viss rutin och ett visst sätt att göra saker på.

Med Mira måste vi vara tydliga med vad som komma skall och vinner hennes förtroende om det blir så. Det är viktigt för henne. Thea kan kanske varit enklare, nu en humörmänniska, så där gäller det att det finns något nytt och spännande runt varje hörn, då vinner man hennes glädje.

Eftersom vi bor på en höjd, ganska långt ifrån dagis, så är det en bit att gå på morgnar och eftermiddagar om vi väljer att göra det. Tjejerna kan också tycka att det blir samma-samma så att variera väg hem förnöjer dem. Men vägarna är inte direkt oändliga så även där har tristessen gjort sig påmind. Och vädret sen då, jo det gör att vi ibland tar bussen och slänger upp skäliga tjugo kronor för en lokal resa.

Så en dag för två veckor sen blev det just så, vädret var bra men roligare att komma hem fortare, vi tog buss 303 från Bålsta Hållplats mot Skörby. Barnen sätter sig på varsitt säte och njuter av den tre hållplatser långa bussfärden.
Vi går alltid av på samma sätt sedan Thea blivit lite avudsjuk på Miras frihet.
Mira går av bussen först och vänder sig sedan om och tar emot sin lillasyster, om steget är högt eller bara för att de ska hålla varandra i handen. Sen efter kommer jag snabbt med vagnen, barnen står kvar med respekt för bussens storlek och hoppar ner i vagnen så vi kan korsa gatan.

Den här dagen stannade bussen vid Åkerby vägskäl som vanligt och Mira stegade nerför trapporna och ut på asfalten. Thea efter och ner för det första steget, då dörren går igen, jag som står alldeles brevid Thea vid trappen, mitt i gången på bussen tar och sätter ner en fot på steget för att öppna dörren.
Bussen startar och skakar igång!
Miras förvånade och rädda blick mot bussen genom fönstret kommer jag aldrig att glömma.
Jag vänder mig spontant mot chaffören och säger något i stil med “Hallå!!!?” samtidigt som en medpassagerare reser sig och säger något liknande.
Och bussen börjar rulla!

Nu fullständigt vrålar jag mot chaffören samtidigt som jag ser Mira helt utom sig av ren skräck stå krampaktigt och skaka med tårarna forsandes nedför hennes lilla oskyldiga ansikte. Thea hinner knappt fundera över skeendet då allt går väldigt snabbt. Bussen stannar och jag kan inte låta bli att rusa mot chaffören. Medpassageraren ser efter Thea och jag lämnar egentligen Mira alldeles för länge, men känslorna tog över.

“Du får ju öppna dörrarna när vi ska kliva av!”
“Öh, dörrarna stängs automatiskt”
“Men du kan inte missa att vi står i gången och ska av, med en stor röd vagn??”
“Dörrarna stängs automat..”
“VARFÖR startar du och kör iväg!?”
Jag tror jag sa något mer om uppsikt och skyldighet och sånt, ordväxlingen gick rätt fort och jag hade två barn som var viktigare.

Tack till dig medpassagerare som fysiskt visade din hjälp och empati, och jag vet att det var några andra som hojtade i bussen, tack till er också.

Utanför bussen fick jag lugna Mira och såklart tala om att allt skulle bli bra.
Hon var i fullständig chock, vem som helst kan ju bli lite förtvivlad om en buss skiljer på dig och någon närstående frivilligt, men om du är fyra år gammal ska du inte behöva hantera det med vuxna omkring dig.
Thea var väldigt empatisk och förstående, jag förklarade för båda barnen att chaffören gjort fel och att det inte skulle ske igen. Vi kramades och pratade en stund för att situationen skulle bli stabil.

Sen gick vi hemåt och jag ringde till Upplands Lokaltrafik för att lämna ett klagomål.
Vad jag sa i det telefonsamtalet kan ni gissa, men det var inte särskilt vänligt, men jag blev i alla fall professionellt bemött av handläggaren.

Mer om denna historia en annan gång.

Filed under Avkommorna, Livet i stort | Comments (3)