Dagarna går
Fru Ringkvist:
Och vilka bra dagar det varit!
I tisdags förra veckan klarade jag teoriprovet - med skakande händer tryckte jag på “Rätta”-knappen och fick se de underbara orden - Godkänd - på skärmen. Med skakande händer tog jag mitt leg och intyg om avklarat teoriprov och vandrade runt på Stockholms gator i flera timmar. Skräckblandad glädje fyllde hela mig. Det här med körkort blev så verkligt helt plötsligt men samtidigt fanns det stora skräcken där. Tänk om det stundande körprovet inte gick lika bra? Besvikelser har ju varit en stor del i mig på sista tiden, så varför inte?
Nåväl. Torsdagen närmade sig, onsdag kväll rymde jag hemmet upp till käraste Katta för att rensa huvudet och slippa mina små gnällade änglar och komma hem till sovande, harmoniska barn istället. På vägen hem gick mantrat runt i huvudet - “Imorgon slipper jag det här, det här är sista gången jag tvingas att gå hem i kylan från Åsen”. Runt, runt i huvudet gick denna ramsa och självfallet ökade pressen för varje steg jag tog. Hem, krypa upp i famnen på Jimmy och tänka på något annat en stund. Sova. Jo, det gick rätt bra med tanke på hur nervositeten rev i mig.
Torsdag morgon. Uppvärmning 7:15. Gick inte bra. Svårt med placering,allmän nervositet men en klippa bredvid mig i bilen som försökte lugna mig trots att jag nyss sagt att det känns som om mitt liv hänger på det här körkortet. Nu eller aldrig. 8:00 - killen från vägverket kliver fram när vi står under huven på bilen och jag pekar vart all påfyllning ska ske vid behov. Sätta sig i bilen. Nervös. Talar om att jag pratar med mig själv när jag kör bil, att det är väl överflödigt att tala om att jag är nervös, och att vaddå skola? - jag är ju 28 år! Kanske snurrig med andra ord. Missade blinka i en rondell, klarade inte att ta mig upp till 70 på första försöket inför ett bromsprov och var inte nere i 50 när jag passerade skyltarna. Övertygad om att det var kört. Hade förlikat mig vid tanken när jag kom fram till Idrottshuset i Enköping och så fort jag stannat. “Körningen är godkänd”. Tiden stannade och jag vågade inte tro på vad han sagt förrän jag fick pappret i handen och kliva ut ur bilen och in i en stor varm famn.
Körkort. Jag har körkort!! Jag får köra bil. Den till Enköping inlurade fadern fick flytta sig från förarsätet och låta sin yngsta dotter köra turbon hem till Bålsta,stundom skrikandes “Jag har körkort” i falsett.
Hemma. Hämta Jimmy vid bussen. Knappt hemma förrän Jimmys telefon ringer. “Jag ringer för att erbjuda dig tjänsten du sökt”. Lycka. Jimmy har fått jobb. Underbart! Tyngden från våra axlar lättar. Lycka!
Det har varit en fantastisk vecka, verkligen. Det som det här körkortet gjort för vår familj är världsomvälvande, på alla sätt och vis. Det går inte ens att sätta ord på det.
Mamma. Underbara Mamma.
Jag är dig evigt tacksam för det här.
Det är den bästa present jag någonsin fått.
Ett körkort och en riktigt fin bil.
TACKTACKTACKTACKTACK!!
Besvikelser
Känns som om mitt liv kantas av besvikelser just nu, av både stora och små mått.
Egentligen kanske de inte är så många eller ens så viktiga men det känns så.
Hårt på något sätt.
Det kanske är hösten som smyger sig på mig?
De svarta ruttnande löven jag kliver på tidigt på morgonen och sent på kvällen?
Hursomhelst blir jag osäker. Om det fortsätter i besvikelsens anda kanske de stundade körkortsproven också är dömda att kantas av besvikelse?
Men vad vet jag, jag är bara lika svart somde ruttnande löven just nu.
/Jenny
Filed under Framtiden, Hälsa, Livet i stort | Comment (1)Övningskörning
Jag kör skiten ur min körskolelärare. Fast påett bra sätt. Det ni!
Fyra lektioner totalt och idag tittade min lärare på mig och sa att vissa människor tycks vara födda till att köra bil, de bara har det i sig. (Och ja, han syftade på mig)
Det känns bra. Ruskigt bra. Han är lite rädd bara att jag ska bli lite övermodigt och slappna av för mycket eftersom det går så bra. “Ja, men så blir det inte” sa jag “Jag fick ju faktiskt ett motorstopp tidigare och då kommer jag tillbaka till verkligheten igen, så det är ingen fara med det, jag inser att jag inte är bäst”. “Du” sa han “ETT motorstopp? Det är ingenting ska jag tala om för dig. Du skulle se hur det är för alla andra som har kört lika länge som dig”
Tja, vad ska man säga? Jag är helt enkelt jävligt bra!
Något som jag inte är lika bra på är att läsa teorin. Den ska jag sätta fart med på måndag tänkte jag, nu är jag för trött! Sen tar jag och bokar in ett kunskapstest så fort jag känner mig på banan, funkar bäst under stress!
